Saknad...
Saknar dig pappa. Den här gångna helgen har det handlat mycket om känslor av sorg, saknad och en känsla av förlust. Saknaden efter pappa är oerhört stark och kraftfull och den kommer fram i omgångar, som vågor som drar med sig tårar som rinner eller rent av forsar ner på mina kinder. Mitt hjärta värker. Det är nu i dagarna som det är 12 år sedan som du insjuknade. Allt gick SÅ snabbt och alldeles för fort och alldeles för tidigt. Jag känner idag att jag hann aldrig säga " hej då" till dig innan du lämnade mig. Det var många människor som du lämnade efter dig kvar här att sörja och sakna. Du betydde väldigt mycket för många människor, men jag kan bara prata ur mitt hjärta. Det är fortfarande overkligt att du inte finns i fysiskt form här hos mig, den tröst jag kan känna är ändå att du finns runtomkring och vet hur mitt liv ser ut och hur jag har det. Du var och är stolt över mig, du vet att jag klarar mig och att jag har en inre kraft att utvecklas och ta mig vidare och ge mig själv det jag behöver. Jag hann inte riktigt med då att ta in vad som egentligen hände. Livet rullade på. Hur det än är så går det inte att springa ifrån de känslor som lagts ner i kroppen och som nu vill släppa taget om mig och göra mig fri. Jag är fri och pappa är fri. På ca 6 veckor så insjuknade du i stroke, blev förlamad på ena halvan av kroppen och var inlagd på en avdelning i ca 4 veckor tills en Lördag då mamma ringde och sa att vi skulle åka till sjukhuset, de hade ringt. Det var alldeles tomt på avdelningen när vi kom dit, tyst och stilla. Jag går fram till dörren och möts av en skylt på pappas dörr till rummet i form av " var god stör ej". då förstår jag vad som hade hänt. Pappa hade dött. Jag hann inte dit.
Det är en dag som alltid finns med mig och som också format mig till den jag är idag. Pappa älskade naturen precis som jag gör. Han blev 59 år gammal. Han fick inte uppleva sin pension som han hade planerat för. Han älskade att jaga och fiska och insupa naturens stillhet.
Det påminner mig om att leva i nuet, att inte vänta på att leva sen, bara jag kommer dit och bara jag kommer till pension.... Varför inte leva NU, livet pågår nu och det är endast det jag egentligen vet. Det här är en erfarenhet bla. som fått mig att söka det som är "större" i livet. Vad mer kan jag uppleva? Vad finns bortom allt som sägs vara" normalt" eller bortom vad som är " rätt eller fel?" Vad får man göra och inte göra?
Jag är värdefull Nu och jag är värd allt jag kan ta emot av livet!
Med kärlek Malin